Det är obekant var skriften har befunnit sig fram till 1800-talets första hälft då den återfinns i en förteckning över Landsbibliotekets i Växjö manuskript. Därefter har den varit i detta biblioteks ägo. 1967 fick den via Riksarkivet sin nuvarande inbindning då också dessvärre det ursprungliga omslaget av antikpapper i blått och brunt togs bort. Någon titel gav aldrig Linné denna skrift och på förslag av Telemak Fredbärj i den kommenterade utgåvan från 1957 används helt enkelt benämningen "Örtabok" såsom bäst speglande bokens innehåll.

Örtaboken är synnerligen viktig av flera skäl. Förutom det höga värde som skriftens status av att vara Linnés första manuskript i sig ger, så visar dess innehåll att Linné redan som tonåring var väl insatt i stora delar av den samtida botaniska litteraturen. Linné refererar till drygt 70 verk skrivna antingen på latin, svenska eller danska. För den som tagit del av Linnés självbiografiska anteckningar kan denna höga siffra synas märklig eftersom Linné i dessa anteckningar framhåller att han under sin ungdom direkt eller indirekt motarbetades i sitt intresse för botaniken. I ett berömt avsnitt skriver han t.ex. att i Växjö "rude Lärmästare med lika rude method gofvo Barnen hog för vettenskaper, att håren måste resas på deras hufvud" och nämner endast lektorn och provinsialläkaren Johan Rothman som betydelsefull när det gäller en mer vetenskaplig kontakt med botanikämnet under sina ungdomsår. Det finns således all anledning att titta närmare på hur det egentligen förhöll sig.

En mycket värdefull källa utgör den förteckning över sitt bibliotek som Linné upprättade 1729
eftersom den innehåller uppgifter om hur böckerna förvärvats. Noterbart är att han av fadern fick t.ex. Theophrastus´ "Historia Plantarum" och i början av 1727 köpte bl.a. Matthiolis "Commentarij Dioscorides" av faderns vän kyrkoherden Nils Osander i Pjätteryd. Detta antyder att hemmiljön var synnerligen fruktbar när det gällde att väcka ett mer vetenskapligt intresse för botaniken och att Linné uppenbarligen är orättvis mot sin far när han enbart utmålar honom som en entusiastisk trädgårdsamatör som "hade lärt sig någre örters namn på Latin".

En annan viktig förklaring till Linnés stora kunskaper i unga år är således det intresse som lektorn vid gymnasiet Johan Rothman visade honom. Rothman hade, såsom brukligt var bland svenska läkare vid denna tid, doktorerat i Holland, den tidens ledande nation inom medicin och botanik och var således väl insatt i den viktigaste samtida litteraturen inom dessa områden. Han insåg den unge Linnés begåvning och gav denne privatlektioner åtminstone under Linnés sista läsår vid gymnasiet i Växjö. Originalanteckningarna från dessa lektioner finns bevarade hos The Linnean Society of London och visar att Linné redan av Rothman bl.a. fick ta del av Vaillants rön om växternas kön.

Finns det då inget av Linnés egna tankar och erfarenheter i örtaboken? Förutom de välkända berättelserna om jungfrutestet i Skatelöv och bolmörtsförgiftningen i Virestad rymmer boken också egna reflektioner på flera ställen. Av särskild betydelse är texten om "Hvit Lilia" (Lilium candidum) vilken tydligt visar att Linné hade klart för sig att ståndarna utgjorde växtens hanorgan och därmed redan nu hade insikter om det som skulle bli så centralt i hans berömda sexualsystem. Eftersom det går att fastställa i vilken ordning anteckningarna tillkommit kan man också efterhand se en tydlig förändring av källorna från böcker innehållandes skrock och mysticism mot mer vetenskaplig litteratur.

Sammanfattningsvis utgör således örtaboken ett märkligt och betydelsefullt dokument, framsprunget ur en miljö som var vida mer gynnsam för Linnés levnadsbana än vad han själv har velat framhålla. Örtabokens innehåll visar hur tidigt grunden lades till det ojämförliga livsverket.

Växjö 030512
Torbjörn Lindell
Lektor i biologi
Fellow of The Linnean Society of London