Carl von Linné på internet

Välkommen till Carl von Linnés Orangeriträdgård



Möckelsnäs, där Orangeriträdgården är belägen, tillhör i allra högsta grad Carl von Linnés barndomstrakter. Här botaniserade han som liten pojke tillsammans med sin pappa. Carl och hans familj umgicks med familjen Palm Cederhielm, dåtidens ägare till Möckelsnäs herrgård. Linné berättar i sin självbiografi särskilt om ett besök han gjorde som fyraåring. En kväll "uti den wackraste sommartiden" vilar de inbjudna gästerna på en grön äng. Carls far, prästen Nils Linnaeus, berättar om växterna man ser omkring sig, och vad som är märkvärdigt och underligt med dem. Carl ser och lyssnar med stort intresse. Detta tillfälle tycks ha haft stor betydelse för honom, och hans iver att få lära mer om växter. Eller som han själv uttryckte det "war just detta den sträng, som mäst war spänd uti Gossens genie."

Succisa pratensis		Potentilla erecta
I trädgård och orangeri odlas ett brett sortiment av växter. Sådant som var vanligt i 1700-talets trädgård och kålgård samsas med de exklusiva nyupptäckter som insamlades världen över under de strapatsrika upptäcktsresor som var typiska för tiden. Grönsaker, frukt och bär finns representerat liksom prydnadsväxter, medicinalväxter och den vilda floran. För att en art ska få växa i denna trädgård krävs att den har någon anknytning till Linné och/eller hans lärjungar. Flertalet av växterna är namngivna på latin av Linné själv. En del växter har han upptäckt först av alla, andra har hans lärjungar funnit i olika delar av världen och sedan skickat hem till honom i form av herbarieexemplar, frö, teckningar och ibland till och med plantor.



	Orangeriet då och nu
”Ett Vinterhus eller drifhus, som man allmänt kallar Orangerie, är själen av Trädgården, och utom hvilcken ingen Academisk Trädgård kan bestå.”
Linné 1742

Orangeriet som historisk byggnad är, till viss del, en föregångare till växthuset. Ibland med ett glastak, lutande och vänt åt söder, ibland med enbart stora söderfönster. Ursprungssyftet med dessa byggnader var att övervintra ömtåliga växter, vilka sedan kunde stå ute under sommarhalvåret. De allra första orangerierna, eller pomeranshus som de också kallades, var nedmonteringsbara. Växterna stod alltså kvar på samma ställe, och man byggde bara upp en enkel konstruktion som skyddade dem när kylan kom på hösten. De byggdes ursprungligen för odling av citrusträd och andra exotiska växter. Det blev status att ha en samling sällsynta och ovanliga växter, och att kunna hålla dem vid liv över vintern.

Under 1700-talet började det bli vanligt med orangerier i Sverige. De blev en självklar del i trädgårdsanläggningar hos överklassen, och i botaniska trädgårdar. Den Botaniska trädgården i Uppsala, eller akademiträdgården, är den äldsta botaniska trädgården i Sverige. Där verkade Linné som professor från 1741. Han lät bygga en ståtlig orangeribyggnad som ritades av Carl Hårleman. Den ca 300 kvm stora orangeribyggnaden som har uppförts på Möckelsnäs i Linnés Orangeriträdgård är en replik av Linnés orangeri i Uppsala, byggd efter originalritningarna.

I orangeriet står alla växter i krukor under vintern för att sedan placeras ute under sommaren, i räta rader framför orangeriet. Här återfinner man flera växer som normalt odlas på friland i Medelhavsländerna. Bland dessa klassiska orangeriväxter finns Camellia japonica kamelia, Laurus nobilis lager, Viburnum tinus lagerolvon, Punica granatum granatäpple och Myrtus communis myrten. Naturligtvis hör också olika citrusarter hemma här, vars blomdoft fyller rummen under vintern. Under sommaren blir alltså en stor del av orangeriet tomt och kan då utnyttjas för andra ändamål. Så är det idag då vi har utställningar och föreläsningar här och så var det också under 1700-talet då man höll fester och danser i det tomma utrymmet. Linné utnyttjade naturligtvis sitt orangeri för föreläsningar med sina studenter.

Camellia japonica		Laurus nobilis

Orangeriet då och nu